ont.

Det gör ont i mig. Som om mitt hjärta vet att det kommer att vara ofullständigt en tid. Jag känner redan av den ensamma känslan som står bakom hörnet, redo att anfalla så fort älsklingen ger sig iväg.

M kommer att fara till Vörå i kväll medan jag gör ett av mina få skift. Han ska spela på en begravning i morgon och öva med bändet, så han kommer hem först på fredags förmiddagen.

Jo, jag vet. Det är inte så länge. Men ändå en hel dag, två kvällar och två nätter som jag får lov att klara mig på egen hand. Jag är inte gjord för att vara ensam någon längre tid, speciellt inte om nätterna.

Så om någon inte har något speciellt för sig så får ni gärna besöka mig. Eller ge mig en fjärkontroll som kan snabbspola fram till fredag.