Hotel Ruanda.

Jag har haft en fin dag idag. Cyklade duktigt till och från skolan, åt middag med "sambon" och hennes lillebror. Cyklade sen till bibban och fick min reserverade tentlitteratur. Sen till Luthersalens Ungdomsgrupp där vi hade knytkalas och såg på film. "Hotel Ruanda" är en jättespännande film, rekommenderas (speciellt att ses i goda vänners lag)!

Nu skall jag vila nacken och njuta av att jag kommer att ha en ledig dag imorgon. 

höstkär.

Ny skolvecka. Skönt med ingen stress.

Helgen var toppen. Till Jakobstad, M hade keikka, sen till Vörå och hem till Smedsby igen. Och hela tiden fick jag vara tillsammans med M. Lycka!

Hösten är verkligen här. Fina lönnlöv och kalla kinder.

Kanske simhallen idag med mamma och syster.

Dagdrömmer och längtar till helgen...

Rufs.

Jag vet inte om jag gjorde ett så smart drag då jag igår bestämde mig för att permanenta mitt hår. Min kära mamma gjorde en sk stödpermanent, som ska ge mer volym och förstärka håret. Och så blir det ju förstås lockigt. Nog är jag nöjd nog, nu kanske jag slipper föna mitt hår och använda platt-tången ständigt. 

Men mitt hår är "halvfärdigt", om någon vecka ska det färgas. Och så ska det växa! Jag vill ha långt hår. (Undrar om det går med tankekraft?)

Snart skoldax. Sen pappa-dotter-kväll. 

Varför?

Det är så man inte förstår. Det sjunker inte in. Det har hänt igen. 

Nio elever fick sätta livet till. Igen. Hur kan det hända pånytt? För ett år sedan i Jokela och nu i Kauhajoki. När månne i Vasa?

Det var också hemskt att höra om den teknikstuderande på yrkeshögskolan Novia. Han hade varit försvunnen men nu hittades drunknad nära gamla tullhuset i Vasa hamn. Polisen misstänker inget brott.

Varför tar samhället inte hand om dem som har det svårt? Varför hittar vi dem inte och tar hand om dem? Hur kan vi låta det gå så långt? Varför känns det som om ingen reagerar? Känner ingen att vi måste börja agera mot att sånthär inte ska hända? Ska vi behöva vara rädda för att gå till skolan, om vi skulle mista nån nära vän eller hamna i fara själva? Hur många gånger ska samma sak ske innan vi förstår att något måste göras? 

Det känns hopplöst, men på samma gång som något man inte kan låta bli att göra något åt. Men hur? Och vad? 

Gud, ta hand om alla dem som berörs av tradegierna. 

Välsigna och trösta de anhöriga, skolkompisarna och närstående. 

Trösta dem och ge dem kraft, Jesus.

Herre, vad med oss, alla oss som kan arbeta emot att sådant händer. 

Hjälp oss att förstå i tid, att lära oss av våra misstag och stöda varandra. 

Var med alla myndigheter som tar hand om dessa saker, 

led dem och hjälp dem i deras arbete. 

Tack, Gud, för att inget hänt oss här i våra skolor.

 Jag ber om att inget sådant ska hända mera, 

jag ber om din välsignelse för alla skolor på de olika stadierna 

och för alla elever, studerande och lärare.

Var med oss.

 I Jesu namn, 

Amen. 

Helgen.

Kalaset för Ms småbröder var väldigt trevligt. Marsipantårta, lyxrutor och andra godsaker bjöds det på (mitt bidrag var amerikanska blåbärsmuffins och hallonmuffins) och så fick vi se fotovisning från Ms kusiners båtluffar-resa i den grekiska övärlden.  Lite så jag kände av resfeber.. :)

Igår övade M orgel, vi gick en promenad i det fina höstvädret och såg många fina lönnar och så var vi och hejjade på Ms lillebror då han spelade i Norrvalla fotbollscup. På kvällen byggde vi lego (roligt då man kom igång) och såg på Disneys "Djungelboken". Jag tycker mycket om gamla tecknade filmer, de är så mysiga.

Idag satt jag på första raden i kyrkan och var stolt då M vikarierade som kantor på en finska gudstjänst. Han är så duktig! Jag kommer att sakna min fästman så! Han är på väg till Jakobstad nu, en hel vecka tills vi ses igen...<3