bort men hem.

I kväll efter att jag slutat mitt kvällsskift så skall jag och M samt min syster åka till den finaste platsen jag vet.

Där marken är ojämn, luften doftar sommar, huset är som en gammal vän - trygg och alltid lika välkomnande. Sjön kittlar mina tår och sköljer över stenarna på stranden med ett lugnande ljud. Stigarna är bekanta, det är som om mina fötter kan gå den utantill. Där finns inga vardagsbekymmer, all oro jag har tar jag inte med mig. Detta hus, med dess gräsmattor, ängen med sommarblommorna, den gamla bastun och sjön, är min fristad. Ett bo som jag haft sedan jag var mycket liten. Bestående. Kärt.

Där ska jag umgås med de jag tycker bäst om. Njuta av dofterna, låta den varma vinden trösta och bara kännas att jag finns till.

Jag ska till ett av mina hem. Vår villa.